Mena Ni Humlan
Mena Ni Humlan var en 6 årig valack efter Irco Mena-Cardento. Han kom till vår familj i mars 2015. Jag fick möjlighet att rida honom när han var tre och fastnande direkt för honom och hur snäll han var. Han lärde sig fort och var otroligt lugn.
Jag hade hjälp att utbilda honom under 2015 och då var han ute på några hopptävlingar med bra resultat.Under början av 2016 hade jag också hjälp att utbilda honom och han hoppade några hopptävlingar i början på året. I april terrängtränade vi för första gången. Han älskade det och sög tag i hinderna och flög över dem med ett riktigt bra scoope. Vi åkte på unghästvisning med honom för fälttävlanshästar där vi blev andraplacerade : https://www.tidningenridsport.se/fina-falttavlansloften-bedomda/ med en 10 på galoppen. Vi tävlade vidare under 2016 och avslutade året med en bra debut i H:100. 2017 började bra och vi tävlade några H:100 klasser. Vi fick möjlighet att rida clinic för Chris Burton i Flyinge,vilket gick jättebra. Terrängträningarna gick riktigt bra hela våren, så planen var att göra en debut i *klass i juni.
Jag vaknar kl 4:00 på natten av att min telefon ringer. Det är stallägaren som säger att Mena är riktigt dålig och att distriktsveterinären är påväg. Veterinären inser snabbt att vi måste till djursjukhuset för att han ska överleva. Jag står i transporten hela vägen till Helsingborg. Pappa kör i 130km/h på E6 för att vi ska hinna fram innan han lägger sig ned. Han la hela huvudet i min famn och tittade på mig precis som om han sa ”snälla hjälp mig”. Vi tog oss fram till Helsingborg och lyckades få in honom i en box för att veterinärerna skulle kunna söva honom. Efter flera timmar av tårar hade han vaknat och vi fick träffa honom. De hade opererat ut 9 meter tarm eftersom att han hade fått tarmvred så tarmarna hade knutigt sig. Han var hängig och det blev inte bättre på några dagar så veterinärerna beslutade att operera honom igen. Efter flera timmar av tårar igen vaknade han. Allt blev bättre dag för dag och han började äta lite igen. Han var pigg och glad när vi gick på promenader. Efter några dagar hände det något och han började andas tungt och pulsen gick upp. När vi träffade honom på eftermiddagen blev han lite bättre igen. Men dagen efter var han jättedålig och veterinärerna sa att det inte fanns något mer att göra. Jag fick säga hejdå, pussa honom och gå därifrån. Han gick bort 19 maj 2017.
Mena var ingen vanlig häst. Han älskade livet och att få vara med människor. Jag saknar honom massor. Vila i frid Mena Ni Humlan<3
